JAG ÄTER INTE M...

Ibland är man på gråthumör. Det kanske också kan kallas trött, då när man kan bli ledsen över allt och gråta för sådant som man inte behöver gråta över. Som ett litet barn. Därför tänker jag bara säga en sak som svar på en annan, lite planlöst för er förstås. MEN JAG ÄTER INTE MYCKET GODIS! Du, som jag syftar på, äter minst lika mycket. Så säg inget om det och antyd inte att jag är tjock. Jag hatar sånt! (Trots att jag säger och tycker det själv hela tiden...)
Nu har jag förmildrat det här inlägget, tidigare var det nästan lite fjortisaktigt och KÄNSLOSAMT. Det gick bara inte, jag vet att det här är lite för mycket men det irriterade mig. Jag behövde få ut det. Imorgon ska jag klippa mig lite, Agnes också, så ska jag in till stan och köpa en och annan julklapp med. Tack för mig, ha en skön fortsättning på den efterlängtade, underbara fredagen som alla älskar! Sturm und Drang - A million nights.

Dagböcker, dagböcker och känslor. Hui!

Det har hänt någonting hemskt. Eller så hemskt kanske det inte är, snarare förundrans och beundransvärt. Jag har ännu en fullskriven dagbok, den fjärde i ordningen. Ja, det är sant. Fyra fullskrivna dagböcker är kanske inte så mycket, men den finns en annan mycket intressant sak med i bilden. Igår kväll tänkte jag att jag skulle leta upp en ny anteckningsbok som skulle kunna agera dagbok. Men guess what! Någon sådan fanns inte att finna. (Jag är typen som har skrivbordslådor fulla med skräp, pennor, sudd, anteckningsböcker osv.) Eller jo, en, men den har jag så mycket annat i och jag vill inte förstöra den med mina flamsiga skriverier. Flamsiga skriverier... Nja, man kanske inte ska kalla det för det, men det står inte så mycket vettigt där. Jag brukar faktiskt skriva om min känslor. Kan ni tänka er det? Faktum är att jag bara skriver om de känslor som inte känns allt för privata för att skrivas ner. Det var ett tag när jag höll långa föredrag om vem jag gillade och varför just han var så söt till exempel, men den tiden är långt borta nu. Ett år. Nu uttrycker jag det med små meningar med stora betydelser som dessvärre inte säger särskilt mycket. En av anledningarna till det är också att det låter så töntigt när jag har skrivit på det där sättet... Ja, ni vet. Lite dramatiskt förälskat kanske. Och en sak till. Tänk att jag skriver det här här! Chockartat, jag vet, fast det enda jag försöker är att skriva inlägg med ett innehåll. Nåja, jag ska fortsätta min jakt på något som kan agera dagbok, om jag inte hittar något kanske jag köper en imorgon! Jag har aldrig köpt en dagbok. OCH, jag har fått mitt visa electron kort nu! Yeay! Nej, jag kommer inte att börja shoppa okontrollerat.
Hejdå!

Bara för att jag tycker det.

Nu skriver jag igen! Lördagkväll. Jag bakade jättegoda chokladmuffins ikväll, problemet var bara att jag inte var tillräckligt hungrig för att de skulle bli jättegoda. Det var egentligen lite synd, men de var ju nog goda i alla fall.
Som ni ser så har jag uppdaterat min playlist här med nå andra låtar. 4000 Rainy Nights är ju bara jättebra! Dessutom så borde jag andra min layout snart också, nu har jag ju haft den här ett tag... Fast i såna fall blir det att göra en ny header och då måste jag ladda mina kamerabatterier så att jag kan ta nya höstbilder. Och hörni, jag vet att jag inte skriver om så mycket vettiga saker här, utan att det bara blir lite kort sådär... Jag ber om ursäkt för det, jag borde kanske försöka skärpa mig men det blir väl som det blir med det.

Men oj, nu kom jag något att skriva om. Eller rättare sagt klaga på. Bör inte tas personligt, men jag tror inte att personerna det handlar om kommer att läsa det här heller förstås, men somsagt, jag menar inget taskigt.
Ni vet ju att jag är en 10-i-alla-prov-person, det är i alla fall vad folk tycker, och ja, det stämmer väl till en viss del också. Nu är det också såhär att det händer väl att jag klagar någon gång om jag inte har levt upp till mina förväntningar. Inte vet jag, jag kanske klagade mer förut, men nu brukar jag inte KLAGA. Bara för att jag kommenterar något om ett prov så betyder INTE att jag klagar. Det är viktigt. För en del personer, mina kompisar förstås säger att jag klagar om jag skulle säga att jag tyckte att en uppgift var lite svår eller något. "Du får ju ändå 10 i alla prov!!" Och sen slutar man lyssna på mig. Men herregud, fattar ni inte att jag inte klagar om jag får 10- som alla påstår?! Det är vad ni säger, men det är inte sant. Jag blir så otroligt arg på det där... Jag kan knappt prata om det utan att typ, höja rösten.
I våras fick jag också höra att jag inte fick klaga på någonting men prov och sånt, skolan, men att de fick klaga på grund av att de fick ungefär samma resultat i proven. Fast inte bara för att jag brukade få bättre, förklarade de för mig. Och därför... Tycker jag att de ska skita i vad jag får i mina prov eftersom de inte ens låter mig yttra mig om dem.
Så är det. Jag kommer faktiskt inte att säga vad jag får i mina prov längre, lite svårt är det förstås, speciellt när folk kikar en över axeln för att se, och envisas med att fråga. Hejdå!