Lalalaa, det här är min fantasy/skräcknovell till svenskan som ska inlämnas imorgon. Om du har några synpunkter så dela gärna med dig.
Ett avsked
Till slut hade skymningen fallit och lugnet hade lagt sig över den härjade bygden. Natten var stjärnklar och en glänta med en grå timmerstuga lystes upp av månens sken. Plötsligt kunde man höra en kvist knäckas och snart såg man en nergången flicka i skogsbrynet. Flickan stirrade tomt framför sig, drog en djup suck och började gå mot stugan. Hon satte sig på trappan och lutade sig mot dörren med en sorgsen min.
Natten var stilla och man kunde inte höra mycket annat än flickans djupa andetag, men snart bröts tystnaden av snabba fotsteg mot den halvfrusna marken och en gäll flickröst.
”Thelma, Thelma! Är det du? Åh, Thelma, du lever! Du lever verkligen, jag var så rädd, jag trodde…” flickans gälla röst tystnade.
Nu tittade flickans vars namn var Thelma upp på sin bästa vän sen barnsben. Hon skulle sakna henne, men hon kunde inte förmå sig att säga någonting. Den andra flickan brydde sig inte, utan rusade och kramade om sin vän. Plötsligt stelnade hon till i sitt famntag och sköt Thelma ifrån sig.
”Är, är Tanya, och, och din far…” hon svalde, men förmådde sig inte att säga vad hon tänkte, ”borta?” stammade hon med darrande röst.
Nu först rörde sig Thelma lite.
”Åh Ami...” sade hon. Hennes ljusa ögon blänke och såg vädjande på den andra flickan, Ami. Thelma skälvde tvärt till och steg hastigt upp.
”Ami, du måste gå nu”, sade hon med en förvånansvärd skärpa i rösten, men tystnade fundersamt. ”Sköt om min bror, Tapio, väl. Jag kommer förbi er imorgon”, sade hon och drog efter andan med blicken stadigt fäst vid sin vän, men Ami kunde se skräcken i hennes ögon.
”Men Thelma”, bönföll Ami, men Thelma avbröt henne.
”Du vet mycket väl vad jag är tvungen att göra”, nu var Thelmas blick sorgsen. ”Jag vill inte, men du vet vad min mor sade, det står i skrifterna, jag måste!”
”Jag vet, jag vet det allt för väl”, svarade Ami henne med en suck, ”jag önskar bara att det vore annorlunda.”
Amis ögon tårades och hennes läppar darrade. Thelma omfamnade försiktigt sin vän.
”Hejdå”, viskade hon tyst och Ami nickade och började gå hemåt med sänkt blick.
Det stod en plåthink med iskallt vatten vid husväggen. Thelma drog av sina bruna fläckiga klänning och hällde det kalla vattnet över huvudet. Kölden fick henne att skaka och vattnet som rann ner för hennes röda kinder späddes ut av hennes tysta, salta tårar.
I gryningen, innan solens första strålar hade nått horisonten, slog Thelma upp sina ögon där hon låg på sin bädd i kökssoffan. Hon tassade fram över det svala golvet och klädde sig i en mörkbrun klänning, en grå kofta och en mörkblå mantel. Flickan tände ett ljus, men iddes inte göra upp eld i spisen. Hon kokade ett mål rågmjölsgröt åt sig och packade ner sin proviant och lite pengar i ett knyte som hon skulle lägga i sadelväskorna sedan.
Thelma tog sin mors röda finklänning och höll det skira tyget mot sig medan hon fällde en tår för förlorade tider. Den färgade det röda tyget mörkt.
Hon tog sina saker och gick ut till det lilla stallet där hon sadlade sin fars häst och såg sorgset på den andra hästen som stod ensam kvar.
”Ami kommer att ta hand om dig”, sade hon med en viskning innan hon lämnade sitt hem där hon levt i sexton år. Nu lämnade hon sina rosa barndomsdrömmar och red ut i den mörka skogen.
”Tapio…” Thelma förmådde sig inte att säga mer.
”Ja, Thelma, vad är det?” sade den öppne pojken obekymrat, innan han ryckte till och hans blick färgades svart. ”De är döda, va? Säg det, säg det bara!” halvskrek han utan att kunna dölja tårarna som strömmade ner över hans förtvivlade ansikte.
”Ja” Thelma svalde, ”de är döda”, hon såg tveksamt på sin bror. ”Jag ska åka bort ett tag… Jag behöver tänka över saker och ting. Men jag kommer inte att lämna dig, jag kommer tillbaka!” sade Thelma utan övertygelse i rösten, hon hoppades dock så innerligt att det hon sade var sant.
Pojken sade inget, han stirrade bara på henne med tårfyllda ögon och en mörk blick. Thelma kramade om sin bror, det kanske var sista gången.
”Sköt om dig, annars tar Ami hand om dig”, Thelma gjorde ett försök till ett leende, men det liknade mest en grimas. Hon gav Ami en sista blick och Ami nickade sorgset för att visa att hon förstod. Just när Thelma vände sig om för att gå, kom Tapio rusande mot henne och slog armarna om henne, hårt.
”Lova att du kommer tillbaka, lova! Snälla Thelma, du måste komma tillbaka”, viskade han med tjock röst och våta kinder.
”Jag lovar, jag ska komma och hämta dig”, svarade hon honom och försökte hålla tillbaks tårarna. Sen satte hon sig upp på sin häst och fortsatte.
Thelma red fram genom den snåriga skogen och granbarren fastnade i hennes långa, mörkblonda hår. Hon hade färdats där så många gånger förut, men aldrig lagt märke till hur vackra solkatterna som lekte bland de höga furorna var. Tänk om det här hade varit en gång som så många andra gånger, om allt som hade hänt bara varit en dröm, en mardröm. Men så var det inte, det här var livet och hennes öde.
Thelma ökade takten, hon visste vart hon var på väg. Hon tänkte på sin moder, Tanya. Den starka, duktiga och tåliga kvinnan, den bestämda, förnuftiga och plikttrogna. Hon hade alltid skrämt Thelma lite, hennes förväntningar som låg på Thelmas axlar. Hur många gånger hade inte Tanya sett på henne med den där sorgsna blicken, och hur många gånger hade inte Thelma försökt skämta bort det där allvaret som skrämde henne så?
Nu var alla borta, alla utom hennes bästa vän och lillebror, Tapio. Hon tänkte på de tomma bäddarna där hemma, i timmerstugan. Ingen skulle sova i dem på länge, länge. Alla hennes drömmar hade slagits i spillror, allt hade tagits ifrån henne! Det enda som återstod var ett öde som hon fruktade. Trots det kände hon en smula spänning och hopp. Thelma hoppades att allt kanske inte var slut, en svag förnimmelse av att det skulle komma något bättre, att hon skulle få leva.
Snart kunde hon se att det ljusnade mellan träden. Där var det, där hade hon suttit hopkrupen föregående kväll, gömd. Det var hon tvungen att göra hade Tanya sagt. Thelma var tvungen att se en hel by kämpa för henne, att se dem dö. Allt för sin plikt, plikten att rädda hennes liv, hennes blod fick inte spillas, inte ännu. Tårarna strömmade ned för hennes kinder.
Thelmas mor hade låtit henne veta att världens framtid låg i hennes händer, på hennes axlar. En tung börda att bära, men hon var tvungen att göra det hon måste, precis som de som hade dött för att rädda hennes liv från de som hade vigt sina liv åt Skuggans Härskare. Skuggans tjänare hade misslyckats den här gången, skuggans tjänare som förgiftats av sin egen skam, de som inte kunde se sig själva i spegeln. Den här gången hade de drivits på flykt av de som var villiga att offra sina liv i tron på en bättre värld.
Enligt skrifterna skulle skuggans tjänare hitta en flicka med en guldkedja runt halsen. Guldkedjan med berlocken som var nyckeln till Kraften, en källa med magiska ting. Men de hade kommit för tidigt den här gången, ännu hängde inte kedjan runt hennes hals.
Nu skulle Thelma bara gör det som hennes mor hade bett henne om. Hon blickade ut över slagfältet där hon skulle finna vad hon sökte. Om hon bara kunde blunda! Slippa se förödelsen, de döda kropparna.
”Det är ditt fel, ditt fel!” viskade en röst inom henne.
Thelma gick orubbligt mot sitt mål. Hennes mors ord ringde i hennes öron, vissa saker var man helt enkelt tvungen att göra. Nu var hon framme vid kroppen och försökte hålla tårarna tillbaka. Darrande böjde sig Thelma ned och drog undan kragen som skylde halsbandet. Hon knep ihop ögonen när hon avlägsnade kedjan från sin moders hals och hängde det runt sin egen.
Thelma kände en plötslig smärta, berlocken som brände mot hennes bara hy under klänningen. Hon skälvde till och föll ihop. Flickan grät så att hon skakade, det var orättvist, orättvist. Varför?
Berlocken skrämde henne också, syner om saker hon aldrig kunnat drömma om kom till henne, den otroliga kraften, styrkan, låg i Thelmas händer nu.
En gammal kvinna stog och betraktade slagfältet. Mitt i förödelsen kunde hon se en ung kvinna möta det hon fruktade, fly från det som jagade henne och växa upp. Allt för plikten, den gamla kvinnan sörjde med flickan. Den unga kvinnan som tog de döda männens liv på sitt samvete och tänkte göra precis som de. Offra sina liv i tron om något bättre.
Ett litet ord slapp över den gamla kvinnans läppar.
”Farväl”
Any comments?
Jag satt just och ritade. Jag skriver en fantasyberättelse och skulle rita en av karaktärerna och insåg hur frustrerande det var att hon såg tio gånger bättre ut än mig. Hur alla ser mycket bättre ut än mig! Jag vill också vara vacker. Sen insåg jag att det enda som är som jag vill på mig är mina ögon. Trots att mitt humör definitivt inte var på topp då började jag nästan skratta och tanken. Det är ganska absurt, att jag verkligen tycker det. EN sak på mig som är okej... Men faktum är att det är sant. Lite deprimerande, jag önskar att det inte var så. I och för sig har det alltid varit så, men när jag var liten var jag i alla fall lite söt, medan jag nu inte ens kan ha håret i hästsvans eller en åtsittande tröja. För att jag är ful. Apocalyptica - S.O.S.
