Ett vemod.

http://www.ultimate-guitar.com/tabs/p/plain_white_ts/hey_there_delilah_ver3_tab.htm
Titta där ja. Det där håller jag på och övar nu. Och jag vågar nästan säga att det inte går jätte dåligt! När jag kan byta mellan fingrarna tillräckligt snabbt där ska jag våga mig på en svårare version. Det är roligt att spela gitarr!
Imorgon ska jag, mamma, Agnes & Henrik till Mariebad. Jag hakar bara på jag, men Agnes och Henrik har väntat på att få fara dit i ett år snart...
Det har faktiskt varit en ganska bra dag idag: det har regnat medan jag har läst boken Populärmusik från Vittula och lyssnat på Manic Street Preachers.
Populärmusik från Vittula var nog riktigt bra, dessutom så fick jag veta att det finns något man kallar riksfinska. I alla fall där, som riksvenska och så. Det har jag aldrig tänkt på. I epilogen fanns en mening jag fastnade vid. "Och jag själv blev lärare i Sundbyberg med en saknad, ett vemod jag aldrig helt lyckats bemästra." Jag har också en saknad, ett vemod. Det var så... När jag läste det där så förstod jag precis, eller jag vet inte... Men ni förstår? Jag saknar Korsnäs, och fastän jag skulle flytta dit igen som vuxen så skulle det var borta. Alla minnen, min gamla skolväg, vårt vardagsrum, köksfönstret, sandpottan, mina kompisar och det liv jag kunde ha levt om jag inte hade varit tvungen att flytta. När man flyttade så rycktes man bort så fort, allt bara försvann... Tror jag, annars kanske det går lite bitvis.
Saknaden försvinner nog aldrig, alla vuxna människor kanske har en sånhär saknad. I och för sig, jag är inte vuxen, men spelar roll. Problemet ligger kanske i att jag tycker att mitt liv slutade när jag var tretton (jag blev ganska glad när jag insåg att det nödvändigtvis inte gjorde det) och att jag har så litet att göra att jag ältar och tänker på allting för mycket. Istället för att leva. Men jag ska leva, snart.